Sydgeorgien ska först ha siktats i april 1675 av en engelsk köpman, Antoine de la Roche.

Han var på väg från Chile mot Brasilien, men blev överraskad av en

storm och sökte lä i Drygalskifjorden på Sydgeorgien. Dagen efter klarnade det

upp och han seglade där ifrån mot Brasilien. Han gick aldrig iland på ön.

James Cook kände till Roche upptäcktsresande, seglade själv dit och gick i land

den 14 januari 1775. Cook kartlade ön och tog den i besittning på uppdrag av

den brittiska monarken. Ön döptes till Isle of Georgia efter kung George III av

Storbritannien.

Sydgeorgien och Sydsandwichöarna utgör ett eget brittiskt förvaltningsområde i

södra oceanen.

Sydgeorgiens längd är 170 km, bredd 2-40 km, höjd 2934 m och yta 3755 kvm.

Mer än hälften av öns yta ligger permanent under snö och is. Här finns inga träd

och inga permanent boende. Det närmaste landområde är Falklandsöarna 1.400

km västerut och Antarktis 1.500 km åt söder.

Ön är något mindre än Närke eller som Gotland + Bornholm.

Under 1800-talet började man fånga säl och val runt ön och den första land-

baserade valfångststationen, Grytviken, öppnade 1904 och var i drift till 1965.

Under andra världskriget patrullerade ett beväpnat skett från engelska flottan

farvattnet till skydd från tyska räder och man placerade även kanoner i land.

Den 16 oktober lämnade båten Antarktis Göteborg. Ledare för expeditionen var

geologen Otto Nordenskjöld och kapten på båten var den erfarne Antarktis upp-

täcksresande Carl Anton Larsen. De seglade till Buenos Aires och kom dit

den 15 december. Den argentinska regeringen erbjöd Nordenskjöld gratis mat,

bränsle och hjälp om en argentinsk officer fick följa med. De seglade ner till

Antarktis. I januari 1903 klämdes båten fast i isen och fick en skada i skrovet,

men kom loss och kunde segla mot Paulet Island. Båten tog in vatten och sjönk i

februari 1903. Den 28 februari 1903 kom besättningen i land på Paulet Island.

Männen byggde ett hus av sten och pingvinskinn och övervintrade. Den

argentinska korvetten Uruguay sändes ner till Antarktis för att leta efter männen.

En dog alla andra överlevde.

Valfångststationen Grytviken fick sitt namn efter de många kokkärl som Duse,

Skottsberg och Andersson såg 1902 när de kom vandrande från Maiviken till Grytviken.

Otto Nordenskjölds farbror var Adolf Erik Nordenskiöld som upptäckte Nordostpassagen.

Shackleton hörde till pionjärerna i forskningsfärderna in på Antarktis fastland.

Han kom 1908 så nära Sydpolen att det bara var 160 km kvar innan han vände,

medveten om att ett försök att tränga ända fram hade betytt döden.

Hans tredje Antarktisresa 1914-1916 var tänkt att korsa kontinenten genom ett

helt okänt område, Weddellhavets sydkust. Expeditionsskeppt Endurance körde

fast i isen och drev sedan redlöst infrusen i packisen. Skeppet krossades av isen

och sjönk.Besättningen gick över isen till Elefantön. Shackleton och fem andra

seglade i en öppen båt över Scotiahavet till Sydgeorgien. Färden var mer än

1000 km på öppet hav. Resan tog sjutton dygn och har rankats som en av de

största seglatser någonsin. Männen kom till Cape Ross och fortsatte över King

Haakon Bay för att därefter klättra över ön till valfångststationen Stromness.

Här fick man hjälp av ett större fartyg och de återstående 22 deltagarna räddades

efter 4 månader. Shackleton dog tidigt på morgonen den 5 januari 1922 i en

hjärtattack. Han var då på väg på den fjärde Antarktisexpeditionen och dog

utanför Grytviken. Han ligger begravd på valfångarnas kyrkogård.

Här vilar 64 döda människor.

Det har funnits sex valfångststationer på Sydgeorgien.

PRINCE OLOV HARBOUR valfångststation. 1917 – 1931.

Valfångststationen har rykte om sig att vara centrum för spridning av den norska

råttan. Den kom med det första segelfartyg och platsen kallades för råtthamnen.

LEITH HARBOUR valfångststation. En skotsk valfångststation. 1909-1961.

Stationen blev uthyrd till Japan 1963-1965. 1982 blev Leith ockuperad av

Argentina. Leith valfångststation var den största på Sydgeorgien.

Mer än 300 män arbetade här per år.

OCEAN HARBOUR eller New Fortuna Bay valfångststation. 1909-1920.

14 oktober 1820 blev den första man begravd här, den första graven på

Sydgeorgien. Det var här som man förde hit renar, 3 hanar och 7 honorår 1911.

Nu är antalet uppe i omkring 3.000 djur. Renarna skulle vara till sport och för köttets skull.

175.250 valar dödades på Sydgeorgien under valfångstperiodens 61 år.

Valoljan användes som råvara till margarin och stekfett. Valköttet blev infryst

och benen samt kött och hud blev ben- och kjöttmjöl och guano.

Temperaturen är under sommarmånaderna mellan 0 - +10 grader.

Vattentemperaturen är +2 - +4 grader på sommaren och 0- -1 under vintern.

Mellan Falklandsöarna och Sydgeorgien passeras den antarktiska konvergensen,

den zon där Atlantens varma och salta vatten möter Södra oceanens kalla men

mindre salta vatten. Här bildas krillen.

Under häckningstiden flyger vandringsalbatrossen upp till Brasilien och ner till

Sydgeorgien igen, en sträcka på 8000 km var 8 dag

Elefantsälen är världens största säl, där hanen väger upp till 4000 kilo. Hanen

kan bli 4,90 meter lång. Honan blir omkring 2,80 meter lång och väger 400-900

kilo. Hanen har ett harem bestående av upp till 70 honor. Ungen väger 44 kilo

när den föds, får di i 23 dygn och väger sedan 180 kilo. Vid fem veckors ålder

simmar ungen ut till havs. Detta sker i december månad. Elefantsälen kan dyka

ner till 1500 meters djup och vara där i 2 timmar utan att andas. Pälssälen är

under vattnet i 2-3 minuter.

1825 dödades 1,2 miljoner pälssälar på Sydgeorgien. I Grytviken dödades det

årligen 6000 elefantsälar. Oljan användes till ljustillverkning.

Det tog 20 minuter att skära upp en stor val. Valspäcket, köttet och benen skulle

koka i 5 timmar. I Grytviken tog man hand om 25 valar per dygn.

Det nedfrysta köttet sändes till England och Norge.